Andra besöket - Kurator

Igår var vi där igen. Fertilitetskliniken. För att träffa kuratorn. Det gick bra tror jag. 
 
Vi fick komma in och sätta oss i en rosa soffa på hennes rum och hon ställde en hel del frågor. Nu har vi ju gjort den här kuratorutredningen en gång förut, i Örebro, och det var ganska stor skillnad på besöken. Jag ska försöka förklara varför. 
 
I Örebro blev kuratorn lite irriterad över att vi inte hade bokat engelsk tolk till besöket, och det hade vi verkligen inte tänkt på. Nu kan man ju tycka att alla som jobbar inom sjukvården ska kunna engelska men det skulle vi förstås ha tänkt på, så vi bad om ursäkt, men det gjorde ju att vi fick en ganska dålig start. 
Sen ville hon träffa oss var för sig, ifall vi hade hemligheter som vi inte ville att den andra skulle veta om och så att vi kunde prata mera öppet, vilket vi tyckte var ganska konstigt. Jag menar, visst kan det finnas saker ens partner inte vet om, men det här samtalet handlar ju bara om ens liv, uppväxt och framtid i förhållande till att vi TILLSAMMANS ska skaffa barn. Hade vi uppsökt kurator/psykolog av annan anledning kan jag kanske förstå att det är mer relevant.
Hur som helst så var jag tvungen att vara med när Lex hade sitt enskilda samtal ändå eftersom kuratorn inte pratade engelska överhuvudtaget. När jag sedan hade haft mitt enskilda samtal hade vi också ett gemensamt samtal. Hon frågade dock inget som jag tyckte var extra privat under det enskilda samtalet.
Hon frågade mycket om uppväxten och barndomen och vad vi skulle ta med oss från sättet våra föräldrar uppfostrade oss och om det var någonting vi ville göra annorlunda. Hela tiden läste hon frågorna från ett papper och noterade och skrev ner våra svar.
Hon frågade om vi varit med om något trauma, haft psykiska problem, om våra föräldrar, jobbsituation, kontaktnät i Sverige och uppfostran. Även vad vi skulle göra om vi inte var överens om någonting ang. barnet.  Samtalet tog nog ungefär 1.5 – 2 timmar och sedan sa hon att vi var godkända. 
 
(null)
 

 

Nu i stockholm började det mycket bättre. Vi hade ringt i förväg och frågat om de ville att vi bokade tolk och det tyckte de verkligen inte att vi behövde, men vi hade i alla fall sagt till innan så vår kurator var förberedd och det uppskattades. Hon var inte heller jättebekväm med att prata engelska men gjorde sitt bästa och Lex förstår ju en hel del svenska och när kuratorn tappade något ord ibland kunde jag alltid översätta så det var inget problem.

Det här besöket kändes inte alls så stelt och hon hade inget papper hon läste upp frågorna från utan vi pratade mera fritt.  Vi hade heller inga enskilda samtal utan satt hela tiden tillsammans.

Hon frågade precis som de gjort i Örebro om våra föräldrar och vår uppväxt men inte alls så ingående som tidigare nämnda. Bara kort om de fortfarande var tillsamans och när vi sa nej, om de hade gift om sig. Hur många syskon vi hade och om de var hel- eller halvsyskon. Sedan var det mer ett samtal än att vi satt och svarade på frågor. Vi kände oss inte alls "bedömda" på samma sätt och tänkte inte hela tiden på att säga "rätt" så att vi skulle bli godkända.

Hon bad oss berätta om hur vi träffades, hur länge vi bott i Sverige (eftersom vi träffades på Lanzarote) och om vi kände andra par som gått igenom samma sak med insemination/IVF. Hon frågade även om våra jobb och informerade oss om en grupp hos RFSL där den ickebärande föräldern kunde få träffa andra i samma situation och prata. Det var egentligen allt. Samtalet gick relativt fort. Ungefär en timme allt som allt.

I slutet frågade hon om vi hade några frågor och sedan skrev hon ut ett häfte till oss med tips på barnböcker om donation att läsa tillsammans med barnet och även böcker för oss. Det fanns även en lista på engelska böcker. Perfekt! Tillslut sa hon att vi kändes väl förberedda och att allt verkade jättebra. Tack och bock! Nu är vi godkända i Stockholm också! 😊

 
 

Första besöket - Undersökning

Igår var vi på vårt första besök på fertilitetskliniken i Stockholm. Vi fick information om vad som skulle hända härnäst, om hur ägglossningstesten fungerar och hur det fungerar med donator. Alltså att man har rätt till sitt ursprung och att barnet, om hen önskar, får söka upp donatorn via kliniken när hen fyllt 18 år. 
Sedan fick den ickebärande personen, alltså Lex, signera ett papper där det stod att hon godkänner att jag gör en insemination. Detta tyckte vi var lite konstigt i början, visst godkänner hon, men jag får väl egentligen göra vad jag vill med min kropp..? Men sedan fick vi förklarat för oss att hon ju per automatik blir vårdnadshavare/förälder till barnet och chansen finns ju att jag gör detta mot hennes vilja eller utan hennes vetskap. Så då förstod vi varför det var så viktigt att skriva under det pappret. 
Efter det fick jag som ska vara bärande göra en gynundersökning för att kolla äggstockarna och räkna folliklar eller äggblåsor. Jag hade 17 stycken i varje äggstock vilket visade sig vara väldigt bra. Så förhoppningsvis ör chanserna bra för att bli gravid. Ca 20-25 procent per insemination fick vi veta. 
Vi skulle också ha gått igenom en hälsodeklaration som vi skulle fyllt i och tagit med oss men den hann inte komma med posten så den får vi fylla i och ta med till nästa gång. 
Vi bokade in ett nytt besök för en tid med kuratorn också för att se om vi är lämpliga som föräldrar, men det är inget vi oroar oss över då vi gjort det förut när vi skrev in oss i Örebro och det gick jättebra, så det ska nog gå bra nu också. Allting gick jättesmidigt och det var inga problem att ta allt på engelska heller, vilket vi hade en hel del problem med i Örebro då dem tyckte att vi skulle ha bokat tolk. 
Nu går vi bara och väntar på nästa vecka då vi ska till kuratorn och förhoppningsvis få ett godkännande så att vi kan börja processen med att mäta ägglossning och sen insemination. 
(null)



fru+fru

...när livet hann ikapp...

RSS 2.0